Nu har jag äntligen fått chansen att byta från gratis-servern “WordPress.com” till en egen WordPress-blogg på en egen server!
Du kan numera läsa allt smaskigt jag skriver om på: www.acks.se
Naturligtvis kommer den här bloggen att finnas till hands ett tag till men kommer till slut att raderas.
Vi ses på andra sidan!
Den mest underbara live-versionen jag hört av “Waiting on the World to Change”. Solo-delen är så subtil men ändå så fruktansvärt stilsäkert framstående. Det märks att Stevie Ray haft stor betydelse för honom.
Hatten av ännu en gång JM!
Jag satt och kollade igenom min synopsispärm i helgen, för första gången på över två år vill jag också meddela. I den pärmen finns i stort sett alla historier jag skrivit för film sedan jag var 14 år. Allt ifrån pretentiösa dramer, lätta komedier, thrillers och se en och annan högoktanig “lånad” actionhistoria. Och med lånad menar jag att de liknar varenda andra actionfilmer som någonsin gjorts.
Det har blivit några stycken under de snart tio åren som gått. 37 stycken för att vara exakt. Idag när jag precis har passerat 23 års-sträcket så kommer en tid då allt det där jag drömde om som tonåring gått från att vara just drömmar till ett gemensamt mål. Att någon eller några av dessa historier ska filmatiseras inom en snar framtid. Enda sedan jag var 14 har jag gått och dagdrömt om att skapa en visuell historia. Ofta när jag skrivit mina historier har inspirationerna varit grymt olika. I stort sett alla har på något sätt dock härstammat från en annan upplaga, på långt håll. Om jag ska välja en av alla de stora inspirationerna jag fått genom åren så är det filmmusik.
Det finns inget som är så kreativt stimulerande och varsamt inspirerade som filmmusik. Säga vad man vill om Hollywood men där finns det en hel del genialiska musikers som verkligen vet hur man transporterar handling, känslor och framåtrörelse i en orkester. En av alla dessa soundtracks som jag anser vara bland det bästa som gjorts är John Newton-Howards musik till överlevnadshistorien “Alive” från 1993, regisserad av Spielberg-producenten Frank Marshall. Ni vet den där filmen som blev så känd tack vare ett par scener där karaktärerna bestämmer sig för att äta av sina döda kamrater för att hålla sig vid liv, sann historia dock så det är inget och skratta åt… Våndas kanske är mer korrekt.
När jag hörde soundtracket för första gången, efter att ha sett filmen för första gången så slog det mig direkt: Det här musik för själen och det är musik att skapa till. Alltid, Alltid! ALLTID! när jag sätter mig ner för att göra posters för mina historier eller bara skriva historier så lyssnar jag på sista spåret av Alive OST – “End Title”. Det finns inget som är så episkt och så fruktansvärt känsloladdat på samma gång. Det är så svårt förklara för någon som inte har samma känslosvall som jag har men det är något som får mig att totalt glömma bort allt som har med vardagen och göra, blunda och sedan bara skriva, skriva, skriva och skapa. Varje gång är det likadant, det spåret får mig på ett sådant skapar-humör att jag har svårigheter att beskriva det.
Episkt är väl bara ett ord som kommer upp, vackert är det i alla fall. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte berörs… Men det är sällan jag inte berörs av film och musik så.
När vi ändå är i YouTube-tagen kan jag passa på att rekommendera andra tre genialiska mästerverk till filmmusik-stycken som jag ägnat många timmar att älska och beundras över.
Alan Silvestri – Cast Away “End Title Credits”
James Horner – Apollo 13 – “Opening Title”
Craig Armstrong – World Trade Center – “Piano Theme”
Det finns så många fler och ta i från men dessa tillhör i alla fall en del av mina stora inspirationskällor. Vet inte hur många gånger de fått rulla i min mp3-spelare under alla mina promenader.
Eller pimp “down” my guitar vore kanske mer passande. Min strävan efter att allt ska se mer vintage (gammalt och använt) ut har nått ytterligare en station. Den här gången har “Bonita” fått en mer sliten och solblek look.
Jag har bytt ut gitarrens pickguard och andra smådetaljer för att få den där mer använda stilen. Nästa del blir att “relica” (åldra) om hela kroppen… Men det får bli någon gång då jag har lite fler gitarrer och lite mer pengar att leka med. Så, ja… Någong gång som sagt. Men har i alla fall kommit en bit på vägen! Se och jämför själva!
Jag tänkte jag skulle visa hur det ser ut när jag spelar på min kärlek tillika bästa kompis. Okej, det lät mer desperat än vad det egentligen är, nåväl.
Vanligtvis gillar jag inte att filma mig själv i sådana här stunder eftersom jag ser alla misstagen jag gör, så även fallet i detta filmklipp (nobody is perfect) men det är ändå roande att se sin egenutvecklade teknik som ändå är så fruktansvärd “lånad” från alla gitarrister som jag någonsin lyssnat på. Med denna film så demonstrerar och imiterar jag John Mayers version av sin Two-Rock demo som cirkulerar på YouTube som är fullkomligen en magnifik men väldigt kort snutt där hans spelar en form av “Freestyle-Instrumental” version av sin “Slow Dancing In A Burning Room” från Continuum. Maken till självkontroll och känsla finns knappast inte och jag har spenderat en hel del för att efterlikna inte bara hans “Tone” utan också hans mycket medryckande rörelser.
När jag nu filmat mig själv och tittar på filmen så ser jag hur jävla mycket jag faktiskt har tagit efter honom, det är nästan för kusligt på sina ställen. Tyvärr spelar jag inte hela demot eftersom jag inte lyckats lista ut hur han spelar vissa delar, det hela handlar om att använda öronen… ja. Så jag spelar egentligen bara en liten bit fast fler gånger för att demonstrera och inte för att skälva om teknik och whatnot.
Den första filmen är alltså min version och den undre är hans version. Titta. Jämför. Hänför. Gråt. Skratta. Svimma. Gör vad ni vill… Jag vet i alla fall vem jag har gillar att imitera!
Kan man älska gitarrsträngar?
Ja, jag kan det! Och jag har just förläskat mig i ett par, vilken jävla nörd jag är.
Efter att ha testat runt olika sorter i ett par år nu. Där bland annat D’Addario och Ernie Ball varit de som jag har spelat med så har jag äntligen hittat strängarna som passar min stil som handen i handsken.
Ernie Ball 2158 Coated Acoustic tillhör de särklass mest lyxiga och välintonerade strängar någonsin. Klangen i dem är så fruktansvärd klar och varm att trots att du spelar på en billig granlocks akustisk gitarr (som jag förtillfället gör) så låter den som om den kostat 10.000 kr och bär märket C.F. Martin. Det är så fruktansvärt bra att jag bara inte kan lägga ner gitarren och jag är där och småjamar hela tiden… I köket, på balkongen, i vardagsrummet… Ja… även i badrummet. Så jävla bra är de här strängarna.
De är dessutom av titanium vilket betyder att de ser ut som de är gjorda av guld och därmed avstöter allt smuts och annat som kan skada ljudet i gitarren.
Jag spelar allt som oftast bara med fingrarna eftersom jag spelar mycket rytmiska stycken som kräver att tummen är med hela tiden. Det här är perfekt för att strängarna är av superkvalité så jag kan i stort sett nypa, spänna, bända och slå hur hårt/löst jag vill… Det låter som sjunde himlen i alla fall. Baksidan är att de kostar 200 kr att köpa men och andra sidan är de värda det troligtvis eftersom de verkar hålla i evigheter. Jag brukar alltid ha en tumregel att alltid köpa strängar som håller länge för annars slutar det med att man köper nya strängar varje månad för att de föregående inte riktigt håller måttet….
…Nu har jag hittat ett par som inte bar håller måtet utan verkligen klarar av att överprestera. Ernie Ball 4-ever!
Jack Nicholson i Hal Ashbys “The Last Detail” från 1973. En tid när dagens Hollywood “inte fanns” och alla gjorde film under inga gränser av vare sig våld eller profanitet.
… Vart tog dom vägen?
Köpte nyss en New Era-keps, Official John Mayer Merchandise. Den första på över FEM år!
Jag sa åt mig själv att aldrig köpa kepsar längre utan uppskatta mitt vackra hår mer… men det sket sig.
Keps och solbrillor är en fruktansvärt underskattad kombination under vår/sommarhalvåret.
Baserat på Wikipedias UK Number One-lista och med lite hjälp från andra topplistor ska jag här och nu försöka mig på en Topplista över de bästa singlarna under 80-talets respektive år. Det är inte alltid det blir klockrent eftersom jag inte får välja riktigt som jag vill, vilket är lite utav charmen med listan. Så vi får väl se hur det här går, då kör vi! Sätt på All-starsen och pannbandet!
—————
Blondie – Atomic
Wow! “Blondie”. Deras musik är och förblir ett avstamp i sjuttiotalets förändringsskåra. När så utsvängda jeans förbyttes till mer tajta brallor och onormalt breda skräp så ledde gruppen allt vad electro-punk stod för. Vid den här tiden visste många redan om gruppens andra stora hit: “Heart of Glass”. När den låten hade ekat klart, ikapp med 70-talets slut så fick Atomic starta det nya deceniet med “Atomic”. Även om jag låter som ett stort fan av Blondie så kan jag avslöja att jag inte är det men det är svårt att inte fängslas när man som jag redan avgudar allt som har med 80-talet att göra. Blondie står för någon slags unik estetik som i elektroniska kretsar, jag åtminstone aldrig hört något liknande från.
—————
Aneka – Japanese Boy
Fascinerande. Oväntat. Och ja… Aningen desperat? När jag hörde låten första gången så var det som med så många andra i min generation i Rockstars prisbelönta spel Grand Theft Auto: Vice City (“F-F-Flash FM!! – Music for the mean generation!”). Efter att ha suttit och hört den här jävla låten efter biltur efter biltur så har den samma effekt som alla andra “one timers”, Den sätter sig på hjärnan. Det är inte så konstigt att den fick vara med i Vice City (som utspelas på 80-talet för den oinvigde) eftersom den är ett typexempel för musik från det här årtiondet. Lyssna på basgången, den är inte och leka med… Fast och tappar aldrig tempot, enkelt… Nästan för trivialt. Nu senast har den dock fått mer sving, i alla fall för oss i Sverige då Umeå/Robertsfors-bandet “Sahara Hotnights” gjort en cover på den. Jag tycker bara den är gräslig… Men frän på något överjävligt sätt.
Jag kan fortfarande inte hålla mig för skratt när jag kollar på den där videon alltså. Det är som att inte göra en grimas när man äter citron, det är OMÖJLIGT!
—————
Survivor – Eye of the Tiger
Jag vet inte. Det är ändå lite roligt att ha med låten, den är ju ändå odödlighetsförklarad i Rocky III. Speciellt med tanke på hur den är inklippt i filmen. Finns det ingen större boost att i lurarna få höra den här låten och samtidigt stå och boxas på en säck? Nej, jag tror banne mig inte det och det har vi både filmen Rocky III och Sylvester Stallone att tacka för. Låten är specialskriven för just den filmen och var ett av önskemålen från Stallone. Sen kan man ju tycka det är lite intressant att den fått en sådan kultförankring efteråt, åratal efteråt. Varför tog jag med den? I brist på kandidater kanske… Kraftwerks “The Model” kändes lite aningen “far-fetched” för min smak.
—————
Men At Work – Down Under
Åhh, 1983 är ett jävligt svårt år! Förutom att jag hemskt skulle vilja placera Michael Jacksons “Beat It!” här så kan jag ju inte det eftersom den aldrig ens fanns med när britterna röstade fram den. Här finns också hans “Billie Jean” som mycket väl skulle kunna finnas sig här med men den får ändå känna sig slagen av Men At Work och det är främst av en anledning, musikvideon. Jag har aldrig och då menar jag aldrig sett en mer cheesy musikvideo i hela mitt 23-åriga liv. Det är taskigt orienterat och ännu mer taskigare koreograferat. Men det är samtidigt ändå lite det som är charmen, speciellt när den här låten är med och backar upp videon. Det finns någon slags självironi hos “Men at Work” som är svår att motstå, dessutom innehåller låten någonting så ovanligt som en flöjt i låtens “break-up” (sektionerna mellan verserna och refrängen). Ovanligt för att det är sällan man hör flöjtar i 80-talet. Åtminstone inte i det här omfånget. Njut! Aha!-Oh-Yeah!-Yeah!..
Notera de fula rörelserna de gör i mitten av låten. Finns inget i musikvideo-väg på 80-talet som slår det. Fantastiskt!
—————
Återkommer med 1984-1986!
